Återigen ångest. Den tar aldrig slut. Guds prövningar verkar aldrig ta slut. Någon gång under en ångestattack så började jag fundera på det andliga, på Gud. Allt det här som jag går och gått igenom som jag så många gånger trott och tänkt ska ta livet av mig, att jag inte ska klara mer, men ändå överlevt. Allt det måste ha någon underliggande plan, en prövning inför något avgörande. Vad är annars meningen? Gud kan inte plåga en människa så utan att det ska leda till något.
Alla ni som någon gång haft ångest vet hur förlamande det är. Hur smärtsamt det är. Och hur mörkt och ensamt det är där nere i hålet. Hur bröstet, revbenen, trycks inåt tills lungorna pressas samman så all luft trycks ut. Hur hjärtat först kämpar i panik för att fortsätta slå och tillslut nästan upphör slå. Hur allt i kroppen tycks avstanna och musklerna krampar av bristen på syre. Hur det börjar susa i öronen och synen vänder sig inåt och bort.
Och tankarna. Och känslorna. Du är värdelös, du klarar det inte, det är ditt fel, om du bara, ingen älskar dig, du har inga rättigheter. Du fattar inget, du vet inget, allt du gör är fel, du är misslyckad. Du är ful, oönskad, du har inget existensberättigande, bara i vägen.
Du ligger där i ditt hål med tårar som bränner, gutturalt ylande av maktlöshet, Det bränner i bröstet och svider i magen, Du önskar med hela din själ att du ska få dö för att slippa den smärta som detta orsakar dig. Medveten om att ingen kommer sakna dig, ingen kommer märka om du försvinner. De har redan tagit allt du hade, de har tagit din själ, dina tankar, din vilja, din tro och ditt hopp. Din godhet. De har tömt dig på allt som en gång var du och nu slängt skalet på soporna åt råttorna. Du får skylla dig själv. Ingen kommer hjälpa dig upp, sträcka dig sin hand.
Den ända som kan föra dig tillbaka till ljuset, om så bara för en stund, är Gud själv.
Amen
Hemma igen!
Det har varit en helt otrolig upplevelse att besöka renmarkerna i Sitasjaure. Tystnaden var total och ett mirakel för sinne och själ. Fantastiska vyer, magiska färger och ett lugn som svepte in i själen ju högre upp på fjället man kom. Jag hade turen att tillbringa dagarna ensam med min pappa i en renskötarstuga med ca 7 mil till närmsta bebyggelse, det enda levande vi kom nära under denna vecka var snöripor, räv och renar.
Himlen skiftade i allt från turkos till guld och rosa och spred sitt magiska ljus över de majestätiska fjällen med Kebnekaise i bakgrunden. En själa resa som jag hoppas få göra om i framtiden, och som jag kan rekomendera alla i dagens stressade IT samhälle.
Titta gärna in i mitt fotoalbum för Sitasjaure, där finns nu de första bilderna och fler kommer vart efter.
26/10-16
Nu är det bara två dagar kvar innan jag åker iväg på min efterlängtade retreat! Det bär av till de stora markerna, Sitasjaure, Lappland. Frihet, stillhet, tystnad och möjlighet till eftertanke. Det ska bli helt enkelt underbart för kropp och själ, och jag tror att det kommer göra underverk för min mentala hälsa såväl som min fysiska hälsa.
Sju dagar ska jag tillbringa med denna svårslagna natur, min kamera och mina tankar. Jag hoppas kunna hitta svar på frågor som virrar omkring i min tröga hjärna och att jag ska hitta ett inre lugn, tro på något större.
Samtidigt kommer jag även att för första gången prioritera mig själv, mina behov, önskningar och vilja. Jag kommer att ta en chans som givits mig att bo i mitt drömhem, en chans att byta inrikting i mitt arbetsliv, och en möjlighet till bättre hälsa på sikt. Jag kommer för första gången inte lyssna på andras åsikter och önskemål. Jag överlåter ansvaret för deras liv på dem själva, istället för att vända ut och in på mig själv för att tillfredställa deras behov.
Och det känns rätt. Men också väldigt läskigt. Men rätt.
Hur gör man för att förklara något som bara kan upplevas? När oförmågan, hos motttagaren, att använda sig av empati är större än den faktiska avsaknaden av respekt. När ord och känslor inte räcker till, när hopplösheten tränger sig på och ensamheten följer som en skugga. Hur gör man då?
När kroppen värker, orken inte finns, hjärnan är som en burk äpplemos, minnet som hos en dement och förmågan att ta emot mer än ett intryck i taget är minimal. Då, ska ansvaret för vardagens uppgifter och aktiviteter avlastas, av omtanke och respekt. Inte skuldbeläggas. Inte av andra förminskas för att höja den egna insatsen.
Mina barn och andras ungar......ja, så kan det nog ofta vara, på avstånd. Men hur fungerar det inom samma väggar? När blir det våra barn, våra ungar? Var hittar man balansen och gemenskapskänslan i en nybildad formation? VI....?
Många frågor som dyker upp när jag ligger här med en trasig kropp och själ och tänker....
Idag är en sån där dag då kroppen värker så jag håller på att bli tokig. Vart enda muskel, led och skelettdel känns som om de går sönder. Så idag får bli en stanna-under-täcket-dag!
Annars så skulle jag behövt: städa, lägga in rentvätt, handlat, gjort rent i kaninhuset, fyllt i tråkiga papper och gått till postlådan.... Men allt det där får vänta i någon dag till (eller två ;) )
Tyvärr så har jag nu förtiden ganska många "såna där dagar", då jag skulle kunna sova dygnet runt och kroppen värker och alla pratar så vansinnigt högt hela tiden. Till och med grannens fis ekar i huvudet på mig! Just i detta ögonblick är det nån unge i huset bredvid som bara skriker och skriker så jag håller på att bli galen! Herregud, kan de inte få tyst på ungen snart!?
Ja, så är det idag.... God Natt på er!
...När man väcks av att det påträngande ringer på dörren och man undrar vem sjutton som har mage att komma och väcka hederligt folk så okristligt tidigt....för att sedan slänga ett öga på klockan och inse att den är HALV TOLV!!
Första raderna....vad skriver man egentligen?
Nej! Gud vilket jobbigt ord...NEJ! Men så viktigt att kunna om man ska orka. Är du en JA sägare? Det är jag, tyvärr. Ja klart jag kan....ja klart jag gör...ja jag fixar....ja jag ordnar det!! Suck!
Det inledande stycket ger läsaren en uppfattning om vad blogginlägget kommer att handla om, det kan också användas som en kort förhandsvisning i listan för blogginläggen. Olika formuleringar gör att de sticker ut från resten av texterna. Fortsätt läsa och se hur du kan utforma dina blogginlägg.